Från fegis till fighter

"JAMEN DET ÄR JU JUL!!!!"

Det där sista ordet kan ju egentligen var avad som helst, och det man ursäktar kan vara vad som helst.
För mej handlar det oftast om, godis, sprit och misstag. typ i den ordningen. alla kan passa in på jul, festival, och vilken fest som helst really. Men nu är det påsk. Och på bordet stod det 1 kg godis som dom lämnat till mej.. GULP!

jag klarad emej rätt bra under förmiddagen, men när jag isnett att jag INTE kommer lyckas spara godiset och ge det till ungarna på söndag, började jag först gömma det. HALLÅ! HAHA! sedan kom jag på den geniala idén att ta lappen som det stod "GLAD PÅSK, ÄT GÄRNA GODIS", ett halvt påskägg, och i det lägga resterna av godiset.. som fanns kvar efter min frenzy. AAH ITS GOING AWAAAY EAT IT!

men jag är nöjd, jag har faktist gett mej själv lite godisdispens denna helgen, men i och med det har jag fått kompromissa med mej själv att jag måste gå fram och tillbaka till jobbet. Två rätt svettiga 40min promenader pga alla backar. Sen har jag knappt suttit stilla idag under arbetsdagen heller, gott såhär i slutet på dagen när godisångesten borde sätta in.. men på vägen hem såg jag en syn som här i Uddevalla är rätt vanligt, Nämligen en mamma, som är ute och går med sin, kan man tro utvecklingsstörda vuxna dotter. Tyvärr är detta inte sant, utan mamman är sin plikt trogen och har tagit hand om sin dotter under mångamånga år som i sin tur, i sin ungdom var med i en bilolycka och därmed hennes svårigheter att röra sej och kommunicera. Hon är enligt min mor, helt klar i huvudet men fånge i sin egen kropp pga av sina handikapp.. Ibland sitter hon i rullstol, men allt som oftast kämpar hon upp för de här jävla backarna förbi mitt föräldrahem flera dagar i veckan. Dom gick framför mej när jag kom spatserandes hem på min "BRÄNN-ALLT-FETT-promenad". För att inte strö salt i såren gick jag över till andra sidan gatan, så jag skulle slippa "besvära" dom med att "köra om" dem.. VAFAN... ja men iaf. detta fick en helt ny mening med orden work your body repeterandes i hörlurarna, till en kanske inte riktigt känslan passande melodi och intensitet. Men jag kände en stor tacksamhet över att faktist KUNNA röra min kropp, att den faktist lyder mej och att vi nästan kan funger ai någon slags harmoni. Ätstörningsbeteenden finns kvar, men jag hatar inte mej själv lika mycket.

Jag rör på mej lite för hennes skull, och för att man visst borde ta vara på livet, vilket sätt man nu väljer att ta vara på det.

Det finns ju två, är ni som mej, som slits mellan dem?  Å ena sidan vill man vara livsnjutaren som skiiter i allt och bara gör allt som faller en in. Det passar mej, men baksidan av det livet vet jag ju, jag har alldeles för svårt att nå NER i mina förväntningar på mej själv. Jag VILL ju vara nöjd med mej själv, som jag är, hur jag än är. Men jag har en bild av mej själv, dit jag vill nå, och det gör jag inte genom att bara svira mej genom livet.

Dessutom njuter jag ju av att vara den här lite sportigare typen, jag känner mej sjukt levande, glad, får känna en gemenskap jag saknat sen grabbarna drog sin kos och andra satte sej på sina höga hästar. Jag vill vara nyttig, och må bra, vara stolt och uppnå mina drömmars mål..

vara duktig eller ej, kan man vara lagom duktig? ja.. lite tankar då. nu ska jag äta med min familj, och njuta av dem, och att vi faktist finsn till, för det gör vi väl? Overklighetskänslorna botas endast genom Fighter centre, jojo, det har jag upptäckt, och thank god för min klubb. tacktacktack världen!

snälla människor. försök ta hand om den, tänk en extra gång innan du konsumerar.

pöss!