Från fegis till fighter

Ibland hamnar jag utanför skiktet, ibland känns det inte på riktigt, ibland känns det som nu.
Minsta lilla sak kastar mej ut för backen och låter mej slitas i stycken på vägen ner. Men först står jag där på kanten och stirrar ut, allting stannar till och meningen med all skit känns så jävla långt bort.
Det känns som att alla har allt jag inte har, alla tittar ner på stackars lilla tjocka Maria som "i alla fall är fin på insidan".
Jag önskar att jag hade något att skylla på, jag önskar att jag hade orken att ta tag i mej själv igen. allt handlar ju såklart inte om mina 5 överflödskilon. Men det är där det koncentreras, allt det dåliga visar sej där. Att man har ångest kan ju iaf ingen se.
Att skära bort smärtan går att göra på ställen man inte visar.
Att tysta de där hesa elaka rösterna med alkohol hade varit ett sätt, ett skitdåligt sätt.
Hur kan en dag som denna bli så dålig, jag har skrattat hela dagen och haft det riktigt angenämt på jobbet. Men liksom. det räcker ju inte. det känns sjukt tomt. Sjukt dåligt att inte ens få ihop ett jävla personligt brev???
Jag tänkte att nästa blogginlägg skulle ha handlat om hur jag väljer att inte fokusera på viktuppgången, utan på mina framsteg som människa, framsteg på träningen och. ja.. gud vad jag lurade mej själv.
Jag var stolt en liten stund.
Allt kanske inte handlar om mej? Trots att detta är mitt eget liv jag lever?
"Då grinar du idag eller?" frågade mamma.  Svaret är Ja. Idag är en dålig dag.
Jag trodde att om jag bara försöker att jobba med mej själv, mina problem och allt runtomkring, så kommer allt lösa sej.
Jag kanske är hård och kantig?
Jag kanske måste acceptera att jag behöver höra andras åsikter. Behöver och till och med mår bra av att höra vad de har att säga?
Tänk om jag behöver någon som tycker om mej för att må bra? Då faller ju allt. Vill inte vara beroende av bekräftelsen. Man måste gilla sej själv innan man är redo att ta emot gillandet av andra?
Hur ska allt detta gå till?
Hur får man slut på den här skiten?
Vem står ut med det här vraket?
Inte jag iaf.

Nu får det vara slut för ikväll.
Back to neutral-mode.

Hur kan livet här på jorden ha blivit så sjukt att allt hänger på ett personlgit brev?

massa veckor och ja, månader har gått. de har passerat. vad har hänt?

jag vet inte... just nu har jag en jobbig episod, i vanlig ordning?

Thaien är förtfarande min räddning, utan den mår jag såhär. Vi har nu lite uppehåll (en månad för oss som gick på sommarträningen...)  och jag försöker så gott jag kan utan hund och med massa jobb, hålla igång med annan träning.
Just idag hoppade jag träningen, åkte till farfar och överaskade honom på hans födelsedag. Mannen fyller ju ändå 93 år, och har nyss förlorat sin andra i raden av livspartners. Då kan jag gott offra en timme och några kalorier av mitt liv för att göra honom glad. Gud, vad jag älskar honom. Han spelade mandolin så fint  och bjöd på mat. älskade, högt älskade farfar.
Grattis på Din dag!

Jag var även i stort behov av en liten andningspaus. Jag har mått dåligt det sista, varit i stort sett manisk någon dag för att nästa dag vara otroligt låg.. Stressen på jobbet går inte han di hand med min kropp. Det har blivit magkatarr, tvångstankar och ett ton av ångest som  kommit ur detta. Som ett brev på posten kommer känslor av hopplöshet och paniken. fan vad jag hatar den.. Jag har suttit i tmmar utan att kunna sluta gråta. Utan någon riktig anledning. Jag har varit rädd, så rädd som man inte borde vara för saker som bara är tankar och kanske även bara föreställningar.
Jag glider liksom bort ibland. Men nu är jag tillbaka.
Även om det känns som om jag sitter på utsidan och tittar in. Kommer inte in, eller får inte vara med... känslan är skum.
Är detta verkligen allt?
Blir det inte bättre?
Ska jag må såhär hela livet?
Det bor en så himla arg tjej i mej, det är den cyniska och bittra delen av min personlighet. Ibland skyddar hon mej från saker som skulle ha sårat mej, och förr, fick hon mej att agera självdestruktivt. Jag kan sakna det ibland. Det var så simpelt och ja, skönt. Ingen behövde vara med, det gick fort och jag kunde utan att visa mej svag, kliva ut i ljuset bland människor igen utan en skråma.

Jag har övervunnit mycket det här sista året/åren. Att jag ens kom till fighter centre den där andra gången är så himla otroligt, och jag är så otroligt tacksam! Jag borde vara stolt, och, tja, det är jag väl. Men jag ska ju alltid lägga ribban så högt. Med jobbet i sommar och massa annat känns det som jag är överfull, trött, stressad.. Som en varvad motor utan 6e växel.. vart ska jag hitta den där växeln?
Kan den 6e växeln vara att tro på sej själv? För det är så svårt.. å andra sidan är det fantastiskt svårt att tro på andra människor oxå.. ibland verkar mitt livs mål vara att kranka ner på mej själv tills jag inte vet vem jag är. Och det är ju sjukt dumt.
Vad i världen är egentligen värdefullt, och vad gör mej värdefull/värdelös?
Ska det vara så innihelvette svårt att trivas i sitt eget skinn? Vad hände som gjorde mej så jävla osäker, så självhatisk?
Varför slits jag alltid mellan två helt olika mål? Antingen mår jag FAB och skakar rumpan hela natten, eller så ligger jag hemma och gråter framför Moulin rouge? Varför kan jag bara känna mej helt kass, eller jävligt bra? Varför kan jag inte nöja mej med att vara mittemellan? Varför vill jag vara sådär smal, när jag själv tycker att det är helt jävla onödigt?

Vad är egentligen mitt Jag? vilka åsikter, känslor och upplevelser är de riktiga? de som i grund och botten är jag? Hur mycket av det är betingade beteenden och känslor som det här jävla samhället påverkat mej med? Vem kom på att människoliv är så jävla heligt? Vem vet var vårat ursprungshabitat är? Vad säger våra nstinkter om att leva för o jobba? jobba bort sitt liv för att få pengar, som man bara gör av med till räkningar.. siffror på en skärm. vem har bestämt att pengar är så jävla viktigt.
FAN! alla bara kastar bort sina liv.
Om vi nu är så jävla smarta, borde vi inte ta till vara på tiden vi har är på jorden bättre? Jag menar, att göra vad man behöver för o arbeta betyde rju inte att man måste sitta vid en dator hela dagarna och föra in siffror, för att få de här fina pengarna... Det finns fortfarande människor som tar och ger det dem behöver av naturen. De har inget behov av pengar, och deras hem är vad vi moderna människor förstör, för att vi vill ha billiga tillsatser för att dryga ut våran mat. För ingenting får ju kosta något.

Absolut ingenting får kosta i varken blod, svett eller tårar. Trots att dem är helt och hållet GRATIS.

Maken till snåljåpar hoppas jag fan aldrig bosätter sej på någon annan planet i framtiden.

"JAMEN DET ÄR JU JUL!!!!"

Det där sista ordet kan ju egentligen var avad som helst, och det man ursäktar kan vara vad som helst.
För mej handlar det oftast om, godis, sprit och misstag. typ i den ordningen. alla kan passa in på jul, festival, och vilken fest som helst really. Men nu är det påsk. Och på bordet stod det 1 kg godis som dom lämnat till mej.. GULP!

jag klarad emej rätt bra under förmiddagen, men när jag isnett att jag INTE kommer lyckas spara godiset och ge det till ungarna på söndag, började jag först gömma det. HALLÅ! HAHA! sedan kom jag på den geniala idén att ta lappen som det stod "GLAD PÅSK, ÄT GÄRNA GODIS", ett halvt påskägg, och i det lägga resterna av godiset.. som fanns kvar efter min frenzy. AAH ITS GOING AWAAAY EAT IT!

men jag är nöjd, jag har faktist gett mej själv lite godisdispens denna helgen, men i och med det har jag fått kompromissa med mej själv att jag måste gå fram och tillbaka till jobbet. Två rätt svettiga 40min promenader pga alla backar. Sen har jag knappt suttit stilla idag under arbetsdagen heller, gott såhär i slutet på dagen när godisångesten borde sätta in.. men på vägen hem såg jag en syn som här i Uddevalla är rätt vanligt, Nämligen en mamma, som är ute och går med sin, kan man tro utvecklingsstörda vuxna dotter. Tyvärr är detta inte sant, utan mamman är sin plikt trogen och har tagit hand om sin dotter under mångamånga år som i sin tur, i sin ungdom var med i en bilolycka och därmed hennes svårigheter att röra sej och kommunicera. Hon är enligt min mor, helt klar i huvudet men fånge i sin egen kropp pga av sina handikapp.. Ibland sitter hon i rullstol, men allt som oftast kämpar hon upp för de här jävla backarna förbi mitt föräldrahem flera dagar i veckan. Dom gick framför mej när jag kom spatserandes hem på min "BRÄNN-ALLT-FETT-promenad". För att inte strö salt i såren gick jag över till andra sidan gatan, så jag skulle slippa "besvära" dom med att "köra om" dem.. VAFAN... ja men iaf. detta fick en helt ny mening med orden work your body repeterandes i hörlurarna, till en kanske inte riktigt känslan passande melodi och intensitet. Men jag kände en stor tacksamhet över att faktist KUNNA röra min kropp, att den faktist lyder mej och att vi nästan kan funger ai någon slags harmoni. Ätstörningsbeteenden finns kvar, men jag hatar inte mej själv lika mycket.

Jag rör på mej lite för hennes skull, och för att man visst borde ta vara på livet, vilket sätt man nu väljer att ta vara på det.

Det finns ju två, är ni som mej, som slits mellan dem?  Å ena sidan vill man vara livsnjutaren som skiiter i allt och bara gör allt som faller en in. Det passar mej, men baksidan av det livet vet jag ju, jag har alldeles för svårt att nå NER i mina förväntningar på mej själv. Jag VILL ju vara nöjd med mej själv, som jag är, hur jag än är. Men jag har en bild av mej själv, dit jag vill nå, och det gör jag inte genom att bara svira mej genom livet.

Dessutom njuter jag ju av att vara den här lite sportigare typen, jag känner mej sjukt levande, glad, får känna en gemenskap jag saknat sen grabbarna drog sin kos och andra satte sej på sina höga hästar. Jag vill vara nyttig, och må bra, vara stolt och uppnå mina drömmars mål..

vara duktig eller ej, kan man vara lagom duktig? ja.. lite tankar då. nu ska jag äta med min familj, och njuta av dem, och att vi faktist finsn till, för det gör vi väl? Overklighetskänslorna botas endast genom Fighter centre, jojo, det har jag upptäckt, och thank god för min klubb. tacktacktack världen!

snälla människor. försök ta hand om den, tänk en extra gång innan du konsumerar.

pöss!

Japp, det har vart dåligt här ett tag. det har helt enkelt vart rätt mycket ett tag.

Den här månaden tänkte jag försöka skriva en uppsats och försöka öka min kardio något för att kanske kunna jogga i sommar. Jag har INTE blivit av med mina sista kilon än haha, men det löser sej.
Det är tillräckligt svårt att få in bra tider och hitta balansen med att hamna plus minus noll med maten.

Jag har dock inte gett upp! Jag måste ju kasta mej in i ringen snart, och viktklassen skall vara -57.

Men först och främst måste jag hitta nivån där jag ligger kvar på denna vikten, sedan får jag använda träningen till att gå ner i vikt, och maten i den mån det går utan att försaka allt för mycket så det blir bantning av det. Sånt håller ju ändå inte i längden.

Och under tiden jag gör detta, skall jag skriva min uppsats. det bara MÅSTE gå bra, så jag kan koncentrera mej på att komma ut och träna varje dag, men tror inte det blir något problem, man gör ju hellre tusen andra saker än just pluggar right =P
En fälla att passa sej för där är dock att det är lätt hänt att man vill äta under tiden, får ladda upp med körsbärstomater och morötter helt enkelt =D
April är ju vårens och påskens och fikornas och godisets månad så jag får helt enkelt göra mitt bästa, i maj bör jag förhoppningsvis kunna köra min rutin rätt bra förutom på fältkursen..... men det löser sej, för det måste det =D
April blir matens och promenadernas månad oxå glömde jag ju! =P

Idag känns allting sjutk tungt.

Maten har gått dåligt hela veckan, träningen ok, men missar massa thai nu när jag hackat av mej en halv nagel. jävla jävla SKIT!!!
känner mej helt jävla omotiverad och ångestjobbig... ska man pausa då, eller bara köra på?

FAN FAN FAN FAN!

Odin var en kille som jag minns med massa välbehag och underbara stunder.
Inte på något speciellt sätt, mer än att vi hade väldigt roligt, vi kände nog aldrig varandra, men jag vet iaf att jag trivde smycket bra i hans sällskap. Jag brukar vara cynisk och sticker inte under stol med att jag blir föga förvånad när människor i min närhet visar sej vara riktiga knölar. Jag har skyddat mej med åsikten att, människor i regel är idioter, rätt länge nu, och sållar friskt bland alla "vänner" för att hitta de som jag vet kommer ställa upp resten av livet. Odin tillhör en svunnen tid i mitt liv som var hård, lärorik, utvecklande, spännande och otroooligt rolig!! Många av människorna från den tiden har jag valt att ta avstånd ifrån, och tyvärr ångrar jag mej lite nu. Odin var nog en av dem jag hade velat träffa igen, lära känna på nytt och kanske bilda en bra vänskap med, eller inte. Även om han kanske skulel visa sej vara en fullkomlig idiot, hade jag ändå blivit genuint glad om jag hade träffat honom ute. Nu sitter jag med en växande frustration.

Jag hade velat träffa Odin igen, och nu dröjer det förhoppningsvis många år innan jag får chansen.

Hoppas du är här runt oss Odin och ser vilken inverkan du hade på folk runt dej, som du säkert inte trodde alls.
Hoppas det ger dej ro och att det finns lite shyssta klubbar där du är, eller vad som helst som får dej att le, för det är så jag tänker komma ihåg dej. Party on Odin!

Jiepp, kom mej iväg till Elinas dagpass idag och det var, inte lika mördande som vanligt, men ändå. mördande.

Den där extra kvarten gör verkligen skillnad! Jag var urtrött i armar och rygg 45 min in i passet. Råkade hålla de stora mitsarna så olyckligt att flera gånger när Lars, 2 meter lång, sparkade så sparkade han in min armbåge, in i mina revben och jag tappade i stort sett luften. Inte helt sådär så man inte får NÅGON luft, men ändå tillräckligt för att känna mej spänd och yr många gånger under resten av de resterande 45 min. Sen när vi hade lite uppvärmningssparring råkade Lars sparka mej lite olyckligt på låret, inte hårt alls, men det kändes som en änkestöt och gjorde så fruktansvärt jävla ont en liten stund. Känner av det fortfarande. Har en väldigt konstig ömhet i båda låren, liksom, mitt på. Väldigt märkligt. Det är så jävla skönt att få sparka och boxa mits nu när vi kört så mycket clinch på Yoavs pass. Finns ingen bättre känsla än den här när man tagit ut sej helt. och verkligen verkligen gjort sitt bästa. En utav tjejerna jag sparrade med hade mycket högre tempo än jag var beredd på och fick lite brainfreeze. Men tycker nog att jag klarade det bra, inga tekniker o sådär satt som dom kanske borde vid det här laget, men att jag reagerade, backade undan, rörde mej under hela ronden känns ändå som framsteg. Dock råkade hon få in ett sånt nedrans gott knä, rätt på min ena äggstock, eller iaf kändes det så haha! Det är smällar man får ta =)

För en gångs skull är jag mycket nöjd över min insats, hade även plockat av mej några hekton och vägde idag in på 59,7kg. Ingen hejdundrande skillnad på det förra, i december, 61,1 kg, men med tanke på uppehåll, jul osv så är jag nöjd, eller jag försöker vara nöjd i varje fall.

Ska försöka väga mej på centret en gång i månaden och siktar på att ligga under 59 kg i Mars.

Igår var det även intervju på Liseberg, men det ska jag berätta en annan gång. nu Har jag smält min goda panänggryta en stund, och ska släng amej i duschen och fixa mej lite, sen komemr emelie hit o hämtar mej så ska vi glo på film.
Får se om jag kanske treatar mej med lite godis ikväll ändå. Fira Gands knöloperation osv =D

eh ja. thats it för idag!

Kvällens träning var helt grym! Jag och Gabriella verkar passa som handen i hansken för varandra träningsmässigt, lite virriga, nära till skratt och jobbar hårt med bra flyt. Vad ska jag göra när hon drar på semester va? =P
Man ska ju inte safe'a loss för mycket hos samma partner jämt, och ska absolut inte missbedöma utvecklingen man får av att sparras med alla de där personerna som känns halvt omöjligt att sätta en enda träff på. Är de så ödmjuka som de flesta är, lär man sej något av varje individ.
Det kan vara skrämmande när de kommer mot en och det blir hetsigt, men särskilt killarna lämnar inget åt slumpen och lyckas man få in en träff, även om man inte märker det själv, får man alltid bra feedback. Jag blockar fortfarande gärna med huvudet i min egen förvirring när jag tappar bort kombinationer och inget naturligt flyt uppstår. Särskilt med dem som slår lite hårdare, när man är van vid att kunna ta de flesta slag hur som helst. Den där blockaden alla snackar om uppstår och det kan vara svårt att ta sej ur den. Jag har börjat att helt enkelt tampas med den, gå rakt in i min partner och satsa på kroppsslag, eller enkla kombinationer just då. Bara för att göra NÅGOT och inte bara vänta på att få en chans, för det händer INTE i en match.
Känns bra helt enkelt. Ett slags efter-tränings-lugn över mej ikväll. Som annars brukar sitta hemma och så smått älta att jag missade ditten o datten.

Dessutom fick jag och Gabriella beröm av Yoav, och jag kan int ehjälpa att bli lite mallig varje gång jag får lite beröm. det är inte så värst ofta. Vi är ju ändå 40 pers.... och dessutom ska man ta åt sej när någon som vet, ger en beröm! Särskilt när man på något plan redan kan känna det i kroppen. Inte att jag just är en duktig thaiboxare, utan att jag gör mitt bästa varje träning. Det kändes extra bra just idag också som jag inte alls mått särskilt bra... Haft någon hemsk ovekrlighetskänsla öve rmej hela dagen och fick gå o lägga mej en stund på eftermiddagen för jag kände mej helt bara, deppig.. Får hoppas detta släpper helt snart. Just nu känns det iaf lite bättre, blev bättre redan på min promenad när alla glada pensionärer uppmärksammade mej lite och småpratade. 

Ni ska bara veta hur mycket pensionärer det är där ute, och jag menar inte nyblivna sådana, som motionerar för fullt, allt efter sin egen kapacitet. Helt grymt glad blir jag när jag ser det! Dom är en inspiration. Gubbarna och gummorna som går långpromenad med sina gamla fjomshundar, medans de håller varandra i händerna. Det värmer mej vilken kall dag som helst!

Hihi, så sa Stina att jag hade gått ner i vikt också. Det KAN man ju inte låta bli att bli glad över. Som jag såg ut när jag började träna i höstas hoppas jag verkligen det syns ^^

Nu ska jag skaka ur sängen med alla löv som Gand lägger där, och försöka somna i någon slags normal tid.
Nighty!

<a href="http://www.bloglovin.com/blogg/522147/frn-fegis-till-fighter?claim=r7ja9dxdvd2">Följ min blogg med bloglovin</a>

Det har jag gjort idag =)

Jossan kom ju hit, så vi gick 5-6 km till kaffestugan och fikade, en halv semla var, en macka och jag drack lite varm choklad. det var jag värd tyckte jag!



Nu har jag dock inte råd med så mycket mat mer ikväll, men det finns ju chaite och lyxiga knäckemackor om man kan trolla lite med påläggen, mumma!

Imorgon blir det troligtvis yoga innan thaiboxningen. Men varje gång jag skriver det här. så händer det ju aldrig haha. Men imorgon då jävlarns!

min arm är grymt ful:


Undrar hur i helvete man ser ut efter 3 mån med 5 thaipass i veckan då... osnyggt!

Japp, skippade faktist spinningen idag. Ska ta en redig långpromenad med min kära vän Josefine istället. Första anhalten blir kaffestugan, dit är det 5 km. sen är de tnog ungefär lika mycket kvar tillbaka igen. Ska bli jättekul och kanske blir det även en liten semla =)



Har insett att jag har en psykiskt svag period just nu, grinat offentligt osv. Inte så jävla kul. Men HATAR när mina egna planer blir sumpade bara för att jag förlitar mej på andra. Då kan man ju inte helelr bli förbannad, eftersom man då, om det var så jävla viktigt, lika gärna kunde gått själv. Sjukt frustrerande. Man vill ju skäll apå någon, men har egentligen mest sej själv att skylla. Vart är Thaimitsarna nu?
Så det var droppen som fick bägaren att rinna över igår och jag satt med ögon överfyllda med tårar på vagnen hem, och höll ut nästan ända hem iaf. Fick laddat ur lite, tittat på lite film, gosad med Gand, känt mej ensam, och höll mej ifrån tröstgodiset. Slängde även de där förbannade nötterna på vägen till vagnen.

Så idag insåg jag en grej till, jag var tvungen att laga lite riktig mat. så idag har jag laddat med en jättelunch och fixat matlådor =D Kanske var därför jag mådde så pissigt igår. för lite mat, sliten kropp och att vara femte hjulet på en sjukt skabbig krog hjälpter ju kanske inte haha. Menmen, man lär sej alltid något, och det gjorde jag igår med. Så nu får jag släppa det och gå vidare, nu vet jag ju vad jag INTE ska göra i framtiden =P

När jag mår som jag mår just nu, går jag runt med en konstant oro och blir väldigt hypokondrisk. Så har nog fått magknip flera gånger idag redan, av alla blåmärken... vet att de säkert kommer från all mitshållning igår, men detta är fan groteskt. brukar aldrig få blåmärken...

ANYHOOOO!!!
Så kändes träningen SJUKT bra igår. av alla sparkdrillarna så kom den rätta avslappnade sparktekniken fram vilket kändes som en stor vinst. Elinas fyspass är som vanligt en killer, och jag slipper minsann inte undan alla burpees från helvetet. Det är iaf skönt på Yoavs pass, inga jävla burpees. MEN å andra sidan, behöver jag dem ju uppenbarligen, eftersom jag tycker att de är så jobbiga..... Sparrade med flera av de avancerade igår och gud, det ger så jävla mycket. Även om det kansk einte gör det för dem, är det kul att höra från dem att man gör rätt och att de flesta av dem verkar gilla att coacha oss noobs lite under tiden. Gör mycket för den där "i-vägen"-känslan man gärna får när man tränar med avsevärt duktigare folk. Så en eloge till dem, de är minst lika viktiga som våra tränare.

Kommer även bli ett par privatpass med Elina framöver, tillsammans med Veronica =D Var sjukt kul att få träna ihop med henne igen igår!! var ju sketlängesen! Dagpassen kommer bli ett härligt inslag under våren for sure!
Hoppas att jag kan förbättra min kondition och framför allt fysik med hjälp av dem. Just nu försöker jag även koncentrera mej på stabiliteten, att inte hetsa in i situationer och tappa tekniken för att jag inte har balansen. Ska försöka lägg ain minst ett yogapass i veckan för smidighet, kordination och stabilitet.

så var det ju det där med uppsatsen.. HOST HOST.....

Hoppas ni har en trevlig helg med allt vad det innebär för er! peace!

Jag skippade skivstången igår, kände mej allmänt ur form, och lägenheten behövde en storskrubbning minst sagt!
Susanna kom hit på lite fika, äntligen lite sällskap här, helt fantastiskt!
Efter det traskade jag och Gand bort till GFRK för att titt apå hästar och snacka bort någon timma med Angeline.
Hur duktig som helst var jag och tog den långa vägen hem, yes!

Idag körde vi MASSA clinch, Gabriella svepte mej men jag släppte henne inte, och fick således henne till stor del, på mej haha! Trillade lite illa på nacken och sträckte mej, men det kändes bra efter en stund, ska försöka stretcha och värma nacken lite extra nu ett par dagar så detinte, stelnar till så att säga. Kändes sjukt bra, hon hade bra kontroll och körde precis lagom intensitet för min smak, skitkul och väldigt givande träning för oss båda verkar det som. Vi hamnade båda två nämligen med var sin aslång snubbe här om sistens =)

Nu ska jag slänga mej i sängen och läsa så jag komemr upp tidigt imorgon, dagträning med Elina kl 11 TJOHO!
eller ja, egentligen e de la med Veronica, ännu mer TJOHO! på det! =D=D=D=D=D

nightynight!

Juste!

en vecka sen sist, det har gått ganska bra hittils. helgens svullande hos föräldrarna har fått mej att inse att jag MÅSTE ändra min mentala inställning hemma hos dem. det är som någon slags mental frizon existerar där, lite som när man är på semester haha. Så nu har jag bestämt mej för att verkligen, verkligen försöka bli lika duktig där som jag är här hemma.

Träningen har flutit på bra hittils, och imorgon är det dags för skivstång. skall dockinte lägg apå det tyngsta, eftersom Yoav är rätt duktig på att lägga in fys och gärna lite extra av den varan, under thaipassen. Fadi pushar oss också sjukt bra!

Har köpt proteinpulver som jag faktist gillar! och ska byta ut något mål om dagen mot det, och göra smoothies att ha efter träning tex. men egentligen gilalr jag ju att äta RIKTIG lagad mat efter iaf thaiträningarna. så hmm.. får se hur jag gör. Försöker desperat skala av några 100 kcal i veckan extra. Men framför allt försöker jag komma in i bra rutiner igen, och med bra mat till hands.

Yoav sa att jag var duktig när jag var tvungen att promenera när jag fick håll, konstigt ändå, hur en sån liten grej som sägs i förbifarten, kan ha sååå stor inpact. För när jag tänker på det så värmer det, och jag ser extra mycket fram emot nästa pass =D Han rekommenderade även proteinpulver osv från herbalife, och funderar seriös tpå att beställa en burk prottepulver. jag menar. det finns i smaken COOKIES AND CREAM!

men ska först se så jag ens käkar upp det pulvret jag köpt som test och om det har någon påtaglig verkan. tjingtjong!

Ja lite trist start på den här terminen när man måste sitta och försvara sej över msn.
Tur jag har dej bloggen, så jag kan rambla on about allt möjligt utan att du ifrågasätter eller dömmer mej!

Är alltid trist när man upptäcker att människor har så mycket emot ens livsstil. Jag tycker att jag är sjukt duktig som har vänt på steken såpass mycket som jag gjort. Från att äta massa godis, flera dagar i veckan, hämtmat, ingen motion, OSV! Till att faktist göra något åt saken, jag är en gnällspik och cynisk som person, men jag hoppas verkligen inte att någon jag känner, känner att jag missunnar dem något i sina liv, bara för att jag tycker annorlunda. Jag hoppas VERKLIGEN att ingen jag känner, känner att jag verkar veta bättre än dom, när det gäller deras livssituation och vilken väg de väljer att gå.

Många säger att det är avensjuka, att folk känner sej provocerade, dåliga etc. Men ger det dem verkligen rätten att döma mej och vädra sina otrevliga åsikter?! Är ju helt sjukt att jagska behöva försvara att jag försöker förändra mitt jävla liv och göra något som jag gillar, i en kropp jag gillar?

Vad är så svårt att acceptera med det? Folk verkar ju inte ha svårt att acceptera rent ut sagt ohälsosamma livsstilar?!

Varför bry sej? JUSTE, dom bryr sej inte, men måste ändå fråga, tjata och säga till mej hur saker och ting minsann är. Vart finns logiken i det?!

Ja jag orkar fan inte lägga ner mer energi på det någon mer gång. Jag har hädanefter nolltoelrans mot såna dumheter, särskilt från mina allra bästa vänner. Tyvärr tog detta mycket fokus och kraft från mej i början av träningen, Förlåt Emma, om det nu e så du heter (sämst minne), för att jag var en mitshållare från zombieland. Men efter de första ronderna kom jag igång. Jag fick nämligen en mits i nyllet. =D och efter det flöt det på bättre. Benen känns dock inte alls särskilt bra och det vore kanske dags att gå till läkarn, som väl säkert bara kommer ordinera vila. Lönlöst? japp! Konstar pengar gör det oxå. skit!

Kroppen känns dock väldigt fräsh trots spinningpasset igår. Asbra! ska försöka hinna ta ett pass på måndag igen, men e massa skola att attenda med, så Lilla Gand blir själv en hel del. Får se vad vi hittar på!

Ligger för närvarande mellan 59-60 kg. Bra att veta om jag tappar bort mitt block. Riktigt duktig är jag med det. Har skrivit matdagbok sen 3e Januari, och det hjälper verkligen! även om jag inte direkt gått ne ri vikt på de här, rätt få dagarna, så har jag absolut fått perspektiv på matintaget. Jag kan vekrligen inte möla i mej oftare än nån gång eller två i mån, annars går jag verkligen upp! Skönt att ha koll iaf. Jag är duktig =) Heja mej!

ciao!

Jiepp, nu börjar tävlingsförberedandet med mental inställning, mer fokus på träningarna, bättre kondis och framför allt lägre vikt.
vill ju inte bli mosad!!!

Nu vet iaf både Yoav och Fadi, våra tränare, att jag har tänk att tävla. hoppas inte dom tycker att det är en dum idé.

Så jiepp. imorgon blir det spinning. och om jag hinner/orkar poweryoga innan. all movement is good. Behöver betydligt bättre balans och kordination.

Idag på träningen kändes det faktist, att det är på riktigt denna gången. Och det gick härliga rysninga rgenom kroppen och jag joggade lite snabbare, med ett smajl som hetteduga =D