Den där arga lilla tjejen inom mej.
massa veckor och ja, månader har gått. de har passerat. vad har hänt?
jag vet inte... just nu har jag en jobbig episod, i vanlig ordning?
Thaien är förtfarande min räddning, utan den mår jag såhär. Vi har nu lite uppehåll (en månad för oss som gick på sommarträningen...) och jag försöker så gott jag kan utan hund och med massa jobb, hålla igång med annan träning.
Just idag hoppade jag träningen, åkte till farfar och överaskade honom på hans födelsedag. Mannen fyller ju ändå 93 år, och har nyss förlorat sin andra i raden av livspartners. Då kan jag gott offra en timme och några kalorier av mitt liv för att göra honom glad. Gud, vad jag älskar honom. Han spelade mandolin så fint och bjöd på mat. älskade, högt älskade farfar.
Grattis på Din dag!
Jag var även i stort behov av en liten andningspaus. Jag har mått dåligt det sista, varit i stort sett manisk någon dag för att nästa dag vara otroligt låg.. Stressen på jobbet går inte han di hand med min kropp. Det har blivit magkatarr, tvångstankar och ett ton av ångest som kommit ur detta. Som ett brev på posten kommer känslor av hopplöshet och paniken. fan vad jag hatar den.. Jag har suttit i tmmar utan att kunna sluta gråta. Utan någon riktig anledning. Jag har varit rädd, så rädd som man inte borde vara för saker som bara är tankar och kanske även bara föreställningar.
Jag glider liksom bort ibland. Men nu är jag tillbaka.
Även om det känns som om jag sitter på utsidan och tittar in. Kommer inte in, eller får inte vara med... känslan är skum.
Är detta verkligen allt?
Blir det inte bättre?
Ska jag må såhär hela livet?
Det bor en så himla arg tjej i mej, det är den cyniska och bittra delen av min personlighet. Ibland skyddar hon mej från saker som skulle ha sårat mej, och förr, fick hon mej att agera självdestruktivt. Jag kan sakna det ibland. Det var så simpelt och ja, skönt. Ingen behövde vara med, det gick fort och jag kunde utan att visa mej svag, kliva ut i ljuset bland människor igen utan en skråma.
Jag har övervunnit mycket det här sista året/åren. Att jag ens kom till fighter centre den där andra gången är så himla otroligt, och jag är så otroligt tacksam! Jag borde vara stolt, och, tja, det är jag väl. Men jag ska ju alltid lägga ribban så högt. Med jobbet i sommar och massa annat känns det som jag är överfull, trött, stressad.. Som en varvad motor utan 6e växel.. vart ska jag hitta den där växeln?
Kan den 6e växeln vara att tro på sej själv? För det är så svårt.. å andra sidan är det fantastiskt svårt att tro på andra människor oxå.. ibland verkar mitt livs mål vara att kranka ner på mej själv tills jag inte vet vem jag är. Och det är ju sjukt dumt.
Vad i världen är egentligen värdefullt, och vad gör mej värdefull/värdelös?
Ska det vara så innihelvette svårt att trivas i sitt eget skinn? Vad hände som gjorde mej så jävla osäker, så självhatisk?
Varför slits jag alltid mellan två helt olika mål? Antingen mår jag FAB och skakar rumpan hela natten, eller så ligger jag hemma och gråter framför Moulin rouge? Varför kan jag bara känna mej helt kass, eller jävligt bra? Varför kan jag inte nöja mej med att vara mittemellan? Varför vill jag vara sådär smal, när jag själv tycker att det är helt jävla onödigt?
Vad är egentligen mitt Jag? vilka åsikter, känslor och upplevelser är de riktiga? de som i grund och botten är jag? Hur mycket av det är betingade beteenden och känslor som det här jävla samhället påverkat mej med? Vem kom på att människoliv är så jävla heligt? Vem vet var vårat ursprungshabitat är? Vad säger våra nstinkter om att leva för o jobba? jobba bort sitt liv för att få pengar, som man bara gör av med till räkningar.. siffror på en skärm. vem har bestämt att pengar är så jävla viktigt.
FAN! alla bara kastar bort sina liv.
Om vi nu är så jävla smarta, borde vi inte ta till vara på tiden vi har är på jorden bättre? Jag menar, att göra vad man behöver för o arbeta betyde rju inte att man måste sitta vid en dator hela dagarna och föra in siffror, för att få de här fina pengarna... Det finns fortfarande människor som tar och ger det dem behöver av naturen. De har inget behov av pengar, och deras hem är vad vi moderna människor förstör, för att vi vill ha billiga tillsatser för att dryga ut våran mat. För ingenting får ju kosta något.
Absolut ingenting får kosta i varken blod, svett eller tårar. Trots att dem är helt och hållet GRATIS.
Maken till snåljåpar hoppas jag fan aldrig bosätter sej på någon annan planet i framtiden.
jag vet inte... just nu har jag en jobbig episod, i vanlig ordning?
Thaien är förtfarande min räddning, utan den mår jag såhär. Vi har nu lite uppehåll (en månad för oss som gick på sommarträningen...) och jag försöker så gott jag kan utan hund och med massa jobb, hålla igång med annan träning.
Just idag hoppade jag träningen, åkte till farfar och överaskade honom på hans födelsedag. Mannen fyller ju ändå 93 år, och har nyss förlorat sin andra i raden av livspartners. Då kan jag gott offra en timme och några kalorier av mitt liv för att göra honom glad. Gud, vad jag älskar honom. Han spelade mandolin så fint och bjöd på mat. älskade, högt älskade farfar.
Grattis på Din dag!
Jag var även i stort behov av en liten andningspaus. Jag har mått dåligt det sista, varit i stort sett manisk någon dag för att nästa dag vara otroligt låg.. Stressen på jobbet går inte han di hand med min kropp. Det har blivit magkatarr, tvångstankar och ett ton av ångest som kommit ur detta. Som ett brev på posten kommer känslor av hopplöshet och paniken. fan vad jag hatar den.. Jag har suttit i tmmar utan att kunna sluta gråta. Utan någon riktig anledning. Jag har varit rädd, så rädd som man inte borde vara för saker som bara är tankar och kanske även bara föreställningar.
Jag glider liksom bort ibland. Men nu är jag tillbaka.
Även om det känns som om jag sitter på utsidan och tittar in. Kommer inte in, eller får inte vara med... känslan är skum.
Är detta verkligen allt?
Blir det inte bättre?
Ska jag må såhär hela livet?
Det bor en så himla arg tjej i mej, det är den cyniska och bittra delen av min personlighet. Ibland skyddar hon mej från saker som skulle ha sårat mej, och förr, fick hon mej att agera självdestruktivt. Jag kan sakna det ibland. Det var så simpelt och ja, skönt. Ingen behövde vara med, det gick fort och jag kunde utan att visa mej svag, kliva ut i ljuset bland människor igen utan en skråma.
Jag har övervunnit mycket det här sista året/åren. Att jag ens kom till fighter centre den där andra gången är så himla otroligt, och jag är så otroligt tacksam! Jag borde vara stolt, och, tja, det är jag väl. Men jag ska ju alltid lägga ribban så högt. Med jobbet i sommar och massa annat känns det som jag är överfull, trött, stressad.. Som en varvad motor utan 6e växel.. vart ska jag hitta den där växeln?
Kan den 6e växeln vara att tro på sej själv? För det är så svårt.. å andra sidan är det fantastiskt svårt att tro på andra människor oxå.. ibland verkar mitt livs mål vara att kranka ner på mej själv tills jag inte vet vem jag är. Och det är ju sjukt dumt.
Vad i världen är egentligen värdefullt, och vad gör mej värdefull/värdelös?
Ska det vara så innihelvette svårt att trivas i sitt eget skinn? Vad hände som gjorde mej så jävla osäker, så självhatisk?
Varför slits jag alltid mellan två helt olika mål? Antingen mår jag FAB och skakar rumpan hela natten, eller så ligger jag hemma och gråter framför Moulin rouge? Varför kan jag bara känna mej helt kass, eller jävligt bra? Varför kan jag inte nöja mej med att vara mittemellan? Varför vill jag vara sådär smal, när jag själv tycker att det är helt jävla onödigt?
Vad är egentligen mitt Jag? vilka åsikter, känslor och upplevelser är de riktiga? de som i grund och botten är jag? Hur mycket av det är betingade beteenden och känslor som det här jävla samhället påverkat mej med? Vem kom på att människoliv är så jävla heligt? Vem vet var vårat ursprungshabitat är? Vad säger våra nstinkter om att leva för o jobba? jobba bort sitt liv för att få pengar, som man bara gör av med till räkningar.. siffror på en skärm. vem har bestämt att pengar är så jävla viktigt.
FAN! alla bara kastar bort sina liv.
Om vi nu är så jävla smarta, borde vi inte ta till vara på tiden vi har är på jorden bättre? Jag menar, att göra vad man behöver för o arbeta betyde rju inte att man måste sitta vid en dator hela dagarna och föra in siffror, för att få de här fina pengarna... Det finns fortfarande människor som tar och ger det dem behöver av naturen. De har inget behov av pengar, och deras hem är vad vi moderna människor förstör, för att vi vill ha billiga tillsatser för att dryga ut våran mat. För ingenting får ju kosta något.
Absolut ingenting får kosta i varken blod, svett eller tårar. Trots att dem är helt och hållet GRATIS.
Maken till snåljåpar hoppas jag fan aldrig bosätter sej på någon annan planet i framtiden.
