Kampen mot självhatet.
Ibland hamnar jag utanför skiktet, ibland känns det inte på riktigt, ibland känns det som nu.
Minsta lilla sak kastar mej ut för backen och låter mej slitas i stycken på vägen ner. Men först står jag där på kanten och stirrar ut, allting stannar till och meningen med all skit känns så jävla långt bort.
Det känns som att alla har allt jag inte har, alla tittar ner på stackars lilla tjocka Maria som "i alla fall är fin på insidan".
Jag önskar att jag hade något att skylla på, jag önskar att jag hade orken att ta tag i mej själv igen. allt handlar ju såklart inte om mina 5 överflödskilon. Men det är där det koncentreras, allt det dåliga visar sej där. Att man har ångest kan ju iaf ingen se.
Att skära bort smärtan går att göra på ställen man inte visar.
Att tysta de där hesa elaka rösterna med alkohol hade varit ett sätt, ett skitdåligt sätt.
Hur kan en dag som denna bli så dålig, jag har skrattat hela dagen och haft det riktigt angenämt på jobbet. Men liksom. det räcker ju inte. det känns sjukt tomt. Sjukt dåligt att inte ens få ihop ett jävla personligt brev???
Jag tänkte att nästa blogginlägg skulle ha handlat om hur jag väljer att inte fokusera på viktuppgången, utan på mina framsteg som människa, framsteg på träningen och. ja.. gud vad jag lurade mej själv.
Jag var stolt en liten stund.
Allt kanske inte handlar om mej? Trots att detta är mitt eget liv jag lever?
"Då grinar du idag eller?" frågade mamma. Svaret är Ja. Idag är en dålig dag.
Jag trodde att om jag bara försöker att jobba med mej själv, mina problem och allt runtomkring, så kommer allt lösa sej.
Jag kanske är hård och kantig?
Jag kanske måste acceptera att jag behöver höra andras åsikter. Behöver och till och med mår bra av att höra vad de har att säga?
Tänk om jag behöver någon som tycker om mej för att må bra? Då faller ju allt. Vill inte vara beroende av bekräftelsen. Man måste gilla sej själv innan man är redo att ta emot gillandet av andra?
Hur ska allt detta gå till?
Hur får man slut på den här skiten?
Vem står ut med det här vraket?
Inte jag iaf.
Nu får det vara slut för ikväll.
Back to neutral-mode.
Hur kan livet här på jorden ha blivit så sjukt att allt hänger på ett personlgit brev?
Minsta lilla sak kastar mej ut för backen och låter mej slitas i stycken på vägen ner. Men först står jag där på kanten och stirrar ut, allting stannar till och meningen med all skit känns så jävla långt bort.
Det känns som att alla har allt jag inte har, alla tittar ner på stackars lilla tjocka Maria som "i alla fall är fin på insidan".
Jag önskar att jag hade något att skylla på, jag önskar att jag hade orken att ta tag i mej själv igen. allt handlar ju såklart inte om mina 5 överflödskilon. Men det är där det koncentreras, allt det dåliga visar sej där. Att man har ångest kan ju iaf ingen se.
Att skära bort smärtan går att göra på ställen man inte visar.
Att tysta de där hesa elaka rösterna med alkohol hade varit ett sätt, ett skitdåligt sätt.
Hur kan en dag som denna bli så dålig, jag har skrattat hela dagen och haft det riktigt angenämt på jobbet. Men liksom. det räcker ju inte. det känns sjukt tomt. Sjukt dåligt att inte ens få ihop ett jävla personligt brev???
Jag tänkte att nästa blogginlägg skulle ha handlat om hur jag väljer att inte fokusera på viktuppgången, utan på mina framsteg som människa, framsteg på träningen och. ja.. gud vad jag lurade mej själv.
Jag var stolt en liten stund.
Allt kanske inte handlar om mej? Trots att detta är mitt eget liv jag lever?
"Då grinar du idag eller?" frågade mamma. Svaret är Ja. Idag är en dålig dag.
Jag trodde att om jag bara försöker att jobba med mej själv, mina problem och allt runtomkring, så kommer allt lösa sej.
Jag kanske är hård och kantig?
Jag kanske måste acceptera att jag behöver höra andras åsikter. Behöver och till och med mår bra av att höra vad de har att säga?
Tänk om jag behöver någon som tycker om mej för att må bra? Då faller ju allt. Vill inte vara beroende av bekräftelsen. Man måste gilla sej själv innan man är redo att ta emot gillandet av andra?
Hur ska allt detta gå till?
Hur får man slut på den här skiten?
Vem står ut med det här vraket?
Inte jag iaf.
Nu får det vara slut för ikväll.
Back to neutral-mode.
Hur kan livet här på jorden ha blivit så sjukt att allt hänger på ett personlgit brev?
